Wow, jag är verkligen inte bra på att blogga. Så här fyra månader efter att senaste inlägget skrevs när nyårslöftet var att uppdatera bloggen oftare bekräftar bara att det här med bloggandet kanske inte riktigt är min cup of tea. När jag väl sitter här och skriver så är det ju kul, men jag glömmer liksom bort det. Ska försöka bli bättre på det. Jag lovar. För femtioelfte gången.
Så hur ser mitt liv ut så här fyra månader senare? Sist jag skrev så hade ju året precis börjat och vårterminen var bara några dagar ifrån att sätta igång.
Detta har jag alltså pysslat med sedan jag skrev sist:
-börjat examensterminen
- haft slutpraktik
- fått sjukt mycket bekräftelse av såväl gamla som nya handledare på att jag är rätt människa på rätt plats. Känns grymt bra.
- festat flera helger i rad med mina kära medlemmar av trion fantastico trés.
- fått reda på att bästa vännen ska bli mamma till hösten. Att jag blev chockad är nog lite av en understatement. Är otroligt lycklig för deras skull och ser fram emot att bli moster Sandy Candy :)
- har sökt jobb
- har börjat skriva på mitt examensarbete
- har hälsat på syster yster i Linköping
- har kisat och lett mot solen
Har såklart gjort massor, men dessa är några av godbitarna som hände perioden januari-april. Spännande vad som händer här näst! Jag menar; hur kommer mitt liv att se ut om några månader? Någon som vet? För jag har ingen aning...spännande eller ångestframkallande; lite beroende på hur man ser på det hela!
Nä, nu behöver jag stänga mina två bruna så att morgondagen blir produktiv.
Väl mött!
Sandy
onsdag 14 april 2010
tisdag 12 januari 2010
Tjusningen i att inte göra någonting
Man kan säga att jag har varit ledig i två dagar nu, och man kan säga att jag har njutit av varenda minut av dessa dagar. Jag har ägnat dagarna åt ren lyx; dvs, jag har lekt tonåring och gått upp senare än 12 och varit vaken långt efter spöktimmen. Jag har spenderat dagarna med att göra absolut ingenting. Eller ok, klart jag har gjort saker. Jag har t.ex. uppdaterat min CV och översatt den till engelska. Jag även låtit engelsmannen briljera med sin kunskap i design så att min engelska CV numera ser riktigt proffsig och tjusig ut. Jag har även försökt röja undan i mitt rum, som även fungerat som förråd under tiden då jag inte bodde här hemma i Jakan. Oh, en annan sak som jag gjorde idag var att tvätta för första gången. Jag vet vad ni tänker, men sist jag bodde här hemma var jag 19 år och då skötte mamma tvätten. Nu ska jag försöka vara vuxen så långt det går och sköta min egen tvätt.
Vad mer har jag gjort? Jag har inlett anorektisk januari i sedvanlig ordning och försökt att inte äta någonting onyttigt idag. Det gick faktiskt bra idag! (första dagen). Min nya grej är att inte äta något efter halv åtta om kvällarna, inte småäta och inte äta godis, choklad och annat syndigt gott.
Imorn kommer det dock att brytas eftersom jag ska till Uppsala för att fira att uppsatsen är inlämnad och att denna termin är över så gott som! Det ska bli kul att festa med gänget igen; det är en rolig skara människor som jag hade turen att lära känna förra terminen och jag hoppas att jag fortfarande får vara med och leka även om jag inte läser ihop med dem den här terminen som kommer. Jag ska ju vara riktigt seriös och läsa examensterminen nu i vår...det ni! Den här dagen låg väldigt långt borta när jag först började lärarutbildningen hösten 2004. Fem år senare är jag äntligen här, och om jag ska vara ärlig skrämmer det mig något oerhört. Jag känner mig ärligt talat inte alls redo för allt ansvar som läraryrket de facto innebär. Bara tanken av att planera upplägg för flera kurser, lektioner etc. får mig att vilja leta efter pistoler på ebay (skämt för er som tror att jag skulle vara suicidal på riktigt). Skämt åsido; jag känner obehag blandat med nervositet och stress. Jag är rädd helt enkelt. Cold feet much? I think so.
Vad mer har jag gjort? Jag har inlett anorektisk januari i sedvanlig ordning och försökt att inte äta någonting onyttigt idag. Det gick faktiskt bra idag! (första dagen). Min nya grej är att inte äta något efter halv åtta om kvällarna, inte småäta och inte äta godis, choklad och annat syndigt gott.
Imorn kommer det dock att brytas eftersom jag ska till Uppsala för att fira att uppsatsen är inlämnad och att denna termin är över så gott som! Det ska bli kul att festa med gänget igen; det är en rolig skara människor som jag hade turen att lära känna förra terminen och jag hoppas att jag fortfarande får vara med och leka även om jag inte läser ihop med dem den här terminen som kommer. Jag ska ju vara riktigt seriös och läsa examensterminen nu i vår...det ni! Den här dagen låg väldigt långt borta när jag först började lärarutbildningen hösten 2004. Fem år senare är jag äntligen här, och om jag ska vara ärlig skrämmer det mig något oerhört. Jag känner mig ärligt talat inte alls redo för allt ansvar som läraryrket de facto innebär. Bara tanken av att planera upplägg för flera kurser, lektioner etc. får mig att vilja leta efter pistoler på ebay (skämt för er som tror att jag skulle vara suicidal på riktigt). Skämt åsido; jag känner obehag blandat med nervositet och stress. Jag är rädd helt enkelt. Cold feet much? I think so.
torsdag 7 januari 2010
röda dagar i Sibirien
Ok, så tydligen är det inte en bra idé att åka till Stockholm från Uppsala när det är röd dag och när det är så fruktansvärt outhärdligt kallt ute.
Att vara hemma hos Heineken där tusen juleljus var tända, dricka gott te, skvallra och lösa konflikter hela dagen var bara trevligt. Det hela blev otrevligt när jag skulle åka hem och insåg på stationen att jag hade missat tåget med fem minuter och behövde vänta i nästan en timme på nästa tåg.
Väl på tåget hade vi knappt hunnit till Märsta förrän tågföraren meddelade att vi skulle behöva bli stående i "ett par minuter" för att det var något problem med motorn. Ett par minuter my ass! Vi blev stående in the middle of nowhere i över en halvtimme! Jag hade ingen aning om vart vi var och kunde inte se någonting för allt mörker heller. Till råga på allt dog min ipod också. Great. Verkligen!
Efter mycket om och men rullade tåget äntligen in på Stockholms central, där jag till min glädje insåg att jag skulle få vänta ytterligare 20 minuter på pendeln ut till Jakobsberg. Nu var klockan alltså en bra bit över åtta, och med tanke på att jag hade varit på resande fot sedan 18-tiden, inte hade ätit särskilt mycket under dagen, var trött och genomfrusen var tårarna inte långt borta. In fact, kunde jag inte hålla tillbaka dem när jag ringde mamma för att meddela att jag nog inte skulle vara hemma förrän tidigast, tidigast 21. Då brast det. Där stod jag, 25 år på perrongen en onsdagskväll och grät offentligt i telefon med mamma. Jag vill inte ens tänka på hur sorgligt det måste ha sett ut, men just då i den stunden tyckte jag synd om mig själv och jag skäms inte ens för att erkänna det. Så det så.
Nu ligger jag bekvämt i min säng efter att ha tagit en lååång varm dusch. Kroppen är upptinad och jag har återfått känseln i samtliga kroppsdelar. Bra! Nu ska här sovas som det aldrig sovits förr. Imorn väntar en lång dag av diverse administrativa ting (typ som att reda upp mitt liv) och skriva på scenariet. Två sidor kvar i princip och dessa behöver bli så gott som klara innan helgen.
Natti natti darlings!
Att vara hemma hos Heineken där tusen juleljus var tända, dricka gott te, skvallra och lösa konflikter hela dagen var bara trevligt. Det hela blev otrevligt när jag skulle åka hem och insåg på stationen att jag hade missat tåget med fem minuter och behövde vänta i nästan en timme på nästa tåg.
Väl på tåget hade vi knappt hunnit till Märsta förrän tågföraren meddelade att vi skulle behöva bli stående i "ett par minuter" för att det var något problem med motorn. Ett par minuter my ass! Vi blev stående in the middle of nowhere i över en halvtimme! Jag hade ingen aning om vart vi var och kunde inte se någonting för allt mörker heller. Till råga på allt dog min ipod också. Great. Verkligen!
Efter mycket om och men rullade tåget äntligen in på Stockholms central, där jag till min glädje insåg att jag skulle få vänta ytterligare 20 minuter på pendeln ut till Jakobsberg. Nu var klockan alltså en bra bit över åtta, och med tanke på att jag hade varit på resande fot sedan 18-tiden, inte hade ätit särskilt mycket under dagen, var trött och genomfrusen var tårarna inte långt borta. In fact, kunde jag inte hålla tillbaka dem när jag ringde mamma för att meddela att jag nog inte skulle vara hemma förrän tidigast, tidigast 21. Då brast det. Där stod jag, 25 år på perrongen en onsdagskväll och grät offentligt i telefon med mamma. Jag vill inte ens tänka på hur sorgligt det måste ha sett ut, men just då i den stunden tyckte jag synd om mig själv och jag skäms inte ens för att erkänna det. Så det så.
Nu ligger jag bekvämt i min säng efter att ha tagit en lååång varm dusch. Kroppen är upptinad och jag har återfått känseln i samtliga kroppsdelar. Bra! Nu ska här sovas som det aldrig sovits förr. Imorn väntar en lång dag av diverse administrativa ting (typ som att reda upp mitt liv) och skriva på scenariet. Två sidor kvar i princip och dessa behöver bli så gott som klara innan helgen.
Natti natti darlings!
tisdag 5 januari 2010
Nyårslöfte 1: uppdatera bloggen oftare
När engelsmannen som jag passade på att träffa i London förra veckan hade noterat att jag bloggar blev jag påmind om att jag faktiskt har en blogg. Som inte uppdateras särskilt ofta. Inte för att jag tror att jag har en hop av människor som läser den här bloggen, men jag tänkte att det kanske kunde vara kul att ta upp det där med bloggandet igen. När jag först startade upp den här bloggen var det av mer praktiska skäl; en blogg skulle smidigt och bekvämt hålla familjen och vännerna a jour med vad som hände i mitt liv borta i det soliga Kalifornien.
Nu är jag inte i soliga Kalifornien längre. Tvärtom, befinner jag mig i Winter Wonderland som det så fint sjungs om i alla julsånger, och eftersom ett liv här i Sverige omöjligt kan vara likae exotiskt, roligt, underbart, fantastiskt, härligt...har jag skrivit roligt? som i soliga Kalifornien, har därför skaran av efterhängsna bloggfans minskat markant. För att uttrycka det milt.
Ändock vill jag ta upp det här med skrivandet igen för...det är faktiskt rätt kul att försöka summera dagen och få måla tankarna i ord när allt kommer omkring.
Det som är spännande i det hela är hur länge jag kommer att kunna hålla mitt nyårslöfte. Empirin talar för att jag kommer att visa mina rätta färger rätt snart och alltså bli crap på att uppdatera bloggen igen, men...under kan ju ske? Dåså gott folk. Den som lever får se! Härmed avslutad 2010 års första blogginlägg för denna fröken.
Kärlek,
S.
Nu är jag inte i soliga Kalifornien längre. Tvärtom, befinner jag mig i Winter Wonderland som det så fint sjungs om i alla julsånger, och eftersom ett liv här i Sverige omöjligt kan vara likae exotiskt, roligt, underbart, fantastiskt, härligt...har jag skrivit roligt? som i soliga Kalifornien, har därför skaran av efterhängsna bloggfans minskat markant. För att uttrycka det milt.
Ändock vill jag ta upp det här med skrivandet igen för...det är faktiskt rätt kul att försöka summera dagen och få måla tankarna i ord när allt kommer omkring.
Det som är spännande i det hela är hur länge jag kommer att kunna hålla mitt nyårslöfte. Empirin talar för att jag kommer att visa mina rätta färger rätt snart och alltså bli crap på att uppdatera bloggen igen, men...under kan ju ske? Dåså gott folk. Den som lever får se! Härmed avslutad 2010 års första blogginlägg för denna fröken.
Kärlek,
S.
torsdag 1 oktober 2009
När tröttheten slagit in...
Svidande ögon och hela kroppen känns tung. Ingen ork att sätta igång någonting. Vill helst bara stänga mina två bruna eller krypa ner under täcket och titta på film. Har försökt att plugga lite, men det går trögt. Jag ska försöka läsa lite till innan det är dags att gå iväg och träna, förhoppningsvis blir jag piggare av det och ikväll ska jag ju faktiskt göra något riktigt, riktigt trevligt -jag ska ju få äta middag på Orvars tillsamans med Linda och Frida! :)
Gäsp...bye for now!
Gäsp...bye for now!
söndag 27 september 2009
Fantastiskt ska det vara!
Om jag bortser från tentapluggandet har jag haft en väldigt trevlig helg måste jag säga. Fredagkvällen spenderades hemma hos farmor, där vi alla var samlade och åt middag och bara umgicks en sista gång, eftersom Ferri och hans familj skulle åka tillbaka till Seattle dagen därpå.
Igår var jag bjuden på inflyttningsfest hos Anna och Onur, vilket var jättetrevligt. Jag såg några gamla välbekanta ansikten som jag inte hade träffat på år och dar, och så blev det en rätt så rolig överraskning när högstadiegrabben Gurra klev in genom dörren. Han är en gammal kursare till mig från hösten 2006 som jag även skrev B-uppsatsen i Stats med för snart två år sedan. Jag hade inte sett honom sen förra våren någon gång. Gurra stod i sedvanlig ordning för underhållningen på festen genom att ta av sig byxor, kräla runt på golvet eller hoppa runt i soffan. Om han är 24 eller 4 kan man ju undra, men roligt var det i alla fall!
Idag hämtade jag ut en bråkdel av alla de San Francisco-bilder som jag kommer att framkalla, och jag blir alltid så varm i hjärtat av att titta på dem. Månaderna i San Fran hände, och jäklar vad kul jag hade!! Visst, livet går upp och ner och även jag hade mina dalar när allt kändes som skit, men i det stora hela hade jag det ändå väldigt, väldigt bra. Jag vågar till och med sträcka mig till att påstå att jag hade det fantastiskt, och det är väl ändå så det ska vara?
Igår var jag bjuden på inflyttningsfest hos Anna och Onur, vilket var jättetrevligt. Jag såg några gamla välbekanta ansikten som jag inte hade träffat på år och dar, och så blev det en rätt så rolig överraskning när högstadiegrabben Gurra klev in genom dörren. Han är en gammal kursare till mig från hösten 2006 som jag även skrev B-uppsatsen i Stats med för snart två år sedan. Jag hade inte sett honom sen förra våren någon gång. Gurra stod i sedvanlig ordning för underhållningen på festen genom att ta av sig byxor, kräla runt på golvet eller hoppa runt i soffan. Om han är 24 eller 4 kan man ju undra, men roligt var det i alla fall!
Idag hämtade jag ut en bråkdel av alla de San Francisco-bilder som jag kommer att framkalla, och jag blir alltid så varm i hjärtat av att titta på dem. Månaderna i San Fran hände, och jäklar vad kul jag hade!! Visst, livet går upp och ner och även jag hade mina dalar när allt kändes som skit, men i det stora hela hade jag det ändå väldigt, väldigt bra. Jag vågar till och med sträcka mig till att påstå att jag hade det fantastiskt, och det är väl ändå så det ska vara?
fredag 25 september 2009
Boo!
Nyss hemkommen efter en skräckinjagad filmkväll hos Jesse och Per, tillsammans med Anna och Onur. Yes; jag och två kärlekspar. Det var inte så farligt som det kanske låter; de flesta jag hänger med nuförtiden är par och som tur är, är de så fantastiska att de aldrig får mig att känna som femte hjulet :)
Väl under filmkvällen satt jag och Anna i sedvanlig ordning och skrek till om vartannat och turades om att skrämma livet ur den andra medan Jesse satt och roades av att titta på våra reaktioner än att kolla på själva filmen. Kul att man kan roa andra, även med sin rädsla.
Att titta på film ikväll var nog precis vad min hjärna orkade med efter flera dagars intensivt tentaplugg. Att vara social och pratglad står inte högst på min lista just nu. Att koncentrera sig på att följa filmens handling och hålla för ögonen vid rätt tillfälle däremot; det var precis vad jag behövde. Inga teorier, inga modeller -bara Freddy Kreuger.
Väl under filmkvällen satt jag och Anna i sedvanlig ordning och skrek till om vartannat och turades om att skrämma livet ur den andra medan Jesse satt och roades av att titta på våra reaktioner än att kolla på själva filmen. Kul att man kan roa andra, även med sin rädsla.
Att titta på film ikväll var nog precis vad min hjärna orkade med efter flera dagars intensivt tentaplugg. Att vara social och pratglad står inte högst på min lista just nu. Att koncentrera sig på att följa filmens handling och hålla för ögonen vid rätt tillfälle däremot; det var precis vad jag behövde. Inga teorier, inga modeller -bara Freddy Kreuger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)