Mitt liv som professor

Jag kanske ska bli professor. Nar jag stod och pratade med en annan utbytesstudent innan forelasningen hade borjat kom en aldre kvinna fram till mig och ville fraga nagot angaende kursen. Smickrande eller vad? Jag tror inte alls att det kan bero pa att jag stod langst fram i klassrummet och liksom lutade mig lite medan jag pratade med den har andra studenten och sag allmant sjalvsaker med lararglasognen pa. Inte alls.

En annan sak som hande mig igar, som ar sa osvenskt som det kan bli och som vi svenska tjejer saklart langtar efter nar vi strosar runt dar pa gatorna och ser allmant sota ut. Precis. Det kom fram en kille och bad om mitt nummer. Ok, nu ska jag ge hela storyn for riktigt sa glammigt var det naturligtvis inte. Jag skyndade mig nedfor gatan och spanade in mig sjalv i skyltfonstrena (som jag alltid gor) medan jag oroades over att forsoka hitta nagot stalle jag kunde kopa nagot att ata -to go- eftersom jag redan var sen hem till Nikki. Det kommer en kille mot mig och stoppar mig. Jag som var i min egna lilla varld blev saklart lite radd (syrran och brorsan kan intyga hur lattskramd jag ar). Jag hoppade till, ursaktade mig och vantade pa att hora vilken vag den har turisten skulle fraga efter. Han sa istallet att han var tvungen att stoppa mig for att jag var sa himla sot (vilket jag inte var just den har dagen, men lat ga) och undrade om jag ville mota upp honom over en drink nagongang. Javisst sa jag och vi bytte nummer. Han bodde i San Jose och var...trevlig. Alla i dejtingvarlden vet vad trevlig innebar. Just det. Naval. Hor han av sig och vill ses sa kan jag tanka mig att gora det for om jag ska vara arlig sa vore det trevligt med lite uppmarksamhet. Bekraftelse ar ju trots allt en av manniskans primara behov. Det, tillsammans med att kanna fortroende. Kommer inte ihag var det tredje var; ni som last psykologi far garna fylla i har.

I torsdags var det annu en Pint Night som utbyteskommitten hade anordnat. Ni ser, varje torsdag halls en Pint Night pa lite olika schyssta barer runt om i staden for saval utbytesstudenter som amerikanska. Dessutom finns det ju en del icke-studenter dar ocksa. Naval. I torsdags var det Pint Night med forfest hos brittiska brudarna. Vi blev alla kalas saklart och det blev mer livat nar vi kom till stallet. Min nya favoritdrink har blivit Long Island Ice Tea eftersom det ar den enda drinken jag kan namnet pa och kan bestalla. Olyckligtvis bestar den av fyra spritsorter och ar jakligt stark. Otur for mig. Hur som helst. Efter en mangd alkohol i blodet fick jag den dar briljanta (hur sjutton stavas det ordet egentligen?) iden om att fanga dagen. Ni vet, man har spanat in en kille och tanker: livet ar kort-jag ska agera-tanken? Jag gar fram till killen, som for ovrigt ar tysk (jag vet; kan tyska killar vara snygga? den har kan det!) och lagger in min stot pa kanske inte det mest diskreta satt man kan lagga in en stot. Jag kommer inte riktigt ihag vad han sa, men jag har inget minne fran honom efter det. Han maste ha forsvunnit fran klubben och flytt for sitt liv. Jag har inte sett honom i skolan an och det kanske blir lite pinigt att se honom, men ah -livet ar faktiskt kort, vem bryr sig??

Idag ska jag till banken och hamta ut mitt Hello Kitty-kort. Forlat, mitt bankkort. Darefter maste jag ta mig hem och plugga lite varldshistoria fran 1500-talet fram till idag. Till min fasa upptackte jag igar att jag har en mid term exam om tre veckor. Fuck. Vada mid-term? Det ar val inte mitten av terminen an? Vi borjade skolan forra veckan ju! What tired I become.

I helgen var jag, Ilon och Gustaf pa IKEA for forsta gangen. Alla intisar hade redan hunnit dra nagra vandor dit sa det var lite pinsamt att vi svenskar inte hade varit dar an. Eller sa ville vi vara coola och oberorda. Nar vi kom dit och sag den blaa byggnaden med de stora gula bokstaverna och sag den svenska flaggan fladdra mitt emellan den Kaliforniska och Amerikanska sa kandes det nastan som att man skulle trada in pa Svenska Ambassaden. Kommer ni alla ihag slutscenen pa "Inte utan min dotter" (ni vet, den dar filmen som gjort vastvarlden radd for iranska man?) nar Sally Field, efter mycket om och men, nar den amerikanska ambassaden och ser flaggan? Kanske inte lika dramatiskt har, men nog kande man sig lite hemma. Den forsta timmen gick vi runt pa IKEA och tyckte att vi borde ha fatt nagot speciellt valkomnande eller na special treatment eftersom vi anda var SVENSKAR liksom. Vi gick runt dar och kande oss allmant kaxiga, stolta och glada over vad herr Kamprad byggt upp. Till var gladje sag vi att amerikanerna t.o.m. ordnat med svenska bocker och lexikon i Billys bokhylla. Thank you!

Sex timmar senare var vi fardiga att ga och konstaterade att vi nog behovde aka tillbaka eftersom vi inte fick med hela bygget pa denna vanda. Kanske redan till helgen far jag aka dit igen, yay!

Ja, vad ska jag mer beratta? Sommaren har kommit hit till SF sa jag skulle uppskatta att det ar runt 25-30 plusgrader celsius ute, bla himmel och stralande sol. Lovely. Till och med i campusomradet skiner solen, vilket ar ytterst ovanligt. Universitetet ar belaget i ett omrade som kallas Sunset och dar ar det nastan ALLTID kallt, gratt och dimmigt. Upplyftande skolmiljo eller vad? Nu skiner solen i alla fall och det ar jatteskont! Pa lunchrasten catchar man up med de andra intisarna over min nya favoritratt: plain bagel med cream cheese. Hade nastan saknat det under helgen.

Val mott alla!