Tribute till slakten

Som jag skrev i forra inlagget sa hade jag ju halsat pa mina slaktingar nere i LA och det var hur underbart som helst! Min pappas kusin Davoud ar nog den snallaste manniskan ever och hans underbara fru Anna, som jag numera kallar Tia Anna (faster pa spanska) ar helt...fantastisk.

Anna ar...ja, hon maste nastan upplevas! Hon ar en kort liten mexikanska, sa sprallig och busig och med henne ar det aldrig en lugn stund. Hon ar hur snall och generos som helst och bjuder valdigt mycket pa sig sjalv. Vi spenderade dagarna med att prata och skratta om vartannat. En fantastisk manniska helt enkelt.

Det var kul att traffa pappas kusiner ocksa; jag hade inte traffat dem pa fyra ar och det var kul att lara kanna dem battre; alla tog hand om mig valdigt val och tyckte att jag kunde kalla dem saval farbror som kusin. Det var sa mysigt forsta kvallen nar jag hade kommit ner dit; da satt jag, Davoud och Anna i koket och at persiskt brod (noun barbari) med persisk korsbarssylt (sa gott!!!) och drack te medan Davoud berattade sina barndomsminnen av min pappa och min farmor, som alltsa ar hans faster. Jag blev nastan lite rord, sentimental som jag ar.

De som kanner mig vet att jag ar valdigt familjar som forsoker halla kontakten med de slaktingar som star mig narmast, och jag tycker att det ar sa harligt och mysigt att spendera tid med mina kusiner, sysslingar etc. etc. Ni ar en del av mig och jag ar en del av er.

Karlek till min familj och mina slaktingar dar ute i den stora vida varlden. Ingen namnd, ingen glomd. Ni betyder alla sa oerhort mycket for mig!