The end of a chapter, but certainly not the book

Vanner,

Min San Francisco-tid ar officiellt over. An end of an era. Jag trodde mig veta hur svart det skulle bli att ta avsked fran alla mina nya vanner och min hemstad sedan tio manader tillbaka, men jag hade ingen aning.

Jag hade ingen aning om att jag skulle ma fysiskt daligt over att behova lamna San Francisco; att jag inte skulle ha nagon aptit, att separationsangesten skulle satta sig som en klump i magen och att jag skulle vara nara till grats om vartannat (gud, sa dramatisk jag later nu, haha!)

Att ta avsked av vannerna var by far det svaraste dock, for i arlighetens namn vet jag inte nar jag kommer att fa traffa dem igen och aven om/nar jag gor det, sa kommer det inte att vara samma sak som nar vi alla bodde i San Francisco det dar aret i varan ungdom.

Som tur ar kommer jag att forsoka traffa de som bor narmast inom en snar framtid. Silje fran Norge som jag tog avsked av i december kommer och halsar pa mig i slutet av Juni, och forhoppningsvis kommer jag att kunna aka och halsa pa henne och de andra norrmannen i Oslo i slutet av sommaren. Engelsmannen planerar jag att besoka nu i host ocksa. Vore aven roligt att gora en tripp till Amsterdam nasta var. Den som lever far se! Hoppas bara att tid och pengar kommer att finnas till nagra spontana weekends runt om i Europa for att halsa pa vannerna.

Som med manga andra sa har man ju kontakt med de man vill ha kontakt med, och med de som man ar riktigt nara spelar det egentligen inte sa stor roll hur lang tid som flyter forbi innan man ses nasta gang. Med riktigt goda vanner ar det precis som att tiden har statt stilla medan man har varit ifran varandra, och man tar vid dar man slutade sist helt enkelt.

I skrivande stund ar det dock inte manniskorna jag tanker pa i forsta hand vad kommer till saknad, utan det ar den speciella San Francisco-atmosfaren, miljon och dess omgivning som det slog mig att jag inte kommer att se pa minst ett ar. Alla de gator jag har gatt pa, mina favoritmatsallen, barer et cetera. Idag slog det mig att jag inte kommer att kunna vara dar.

En annan sak som jag kom pa mig sjalv var aven att jag inte kunde sluta prata om San Francisco med vannerna har i LA. Jag har blivit en san dar manniska som kan borja prata om sitt utbytesar oavsett samtalsamne. Jag blev nastan irriterad pa mig sjalv.

Naval... Nu ar jag i alla fall nere i LA hos familjevannerna Khosroe & Gloria. Det kanns skont att komma ner hit till sodra Kalifornien som en liten mellanlandning innan hemresan till Svedala.

Idag tog Glorias systerdotter Crystal mig till Huntington Beach, dar vi promenerade pa stranden i nagon timme och pratade om allt och ingenting (hur trevlig manniska som helst!), for att sedan ata lunch pa en typisk amerikansk diner langst ute pa piren. Trots att vi var matta, tyckte vi att vi fortjanade lite glass efterat ocksa.

Nu pa kvallen har jag bara tagit det lugnt; kanner mig helt utmattad. Nastan lite avtrubbad. Jag kan inte komma pa vad jag vill gora har och kanner att kroppen, hjarnan och sjalen ar trott.

Forhoppningsvis blir det battre efter att ha fatt sova ut ett par dagar och fangat lite mer sol :)

Puss och kram pa er alla; langtar efter er!!

Karlek.